Förbjudna tankar

Våra barn sover skitdåligt. Vi det här laget känner alla till det. Vi har haft tre år av dålig sömn och nu börjar det verkligen tära rejält på mig och maken. En bra natt är när vi får sova tre timmar i sträck utan att bli väckta. Oftast blir vi väckta runt tio gånger per natt. Det är kissning, vattendrickande, gråt, mardrömmar, för kall, för varm, för kissig blöja etc.
Nu har det gått så långt att jag vill beama mig bort från min egen familj ibland. Och det får inte en mor tänka.
Då är man en dåligt mor.
Jag tror inte att jag är en dålig mor, men jag är en trött mor. En mor som behöver sömn. Nu funderar jag och maken på hur vi ska lösa det här, för sömnproblemen för våra barn verkar inte växa bort. Kanske blir det en sista-minuten-charter för oss om vi får barnvakt. Kanske får barnen sova borta två nätter och vi får vara för oss själva. Någonting behöver vi göra eftersom vi snart går på knäna.

Totalt strömavbrott i stormen

En riktig gammeldags fotogenlampa är riktigt bra att ha vid strömavbrott. Lyser upp fin-fint! Blir nästa köpmåste i vårt eget hushåll.




Morfar med sina två barnbarn i famnen. Så här mörkt var det faktiskt mest hela tiden de tre dygnen som strömavbrottet varade.


Natten mot annandag jul drog stormen Dagmar fram över Hälsingland och aldrig förr har jag varit med om ett så långt strömavbrott. I tre dygn fick vi klara oss utan vatten och el hos mina föräldrar. Första två dygnen var det rätt mysigt eftersom vi hämtade vatten hos min syster 6 kilometer bort och eldade stearinljus och lagade mat på ett gasolkök från 70-talet. Men sista dygnet började temperaturen i huset att krypa nedåt och det blev uppenbart att vi alla behövde en dusch...
I dag körde vi norrut mot Västerbotten och bara några timmar senare kom strömmen åter hos mina föräldrar. Allt hade gått bra, till och med frysvarorna hade klarat strömavbrottet. Men huset tar nog några dyng att värma upp igen. Det var 17 grader där ikväll, trots att bergvärmen slagit in.
Fördelen med strömavbrottet var att vi:
a) fick tid att prata och spela kort med varandra när inte TV:n och datorn kunde nyttjas.
b) la oss väldigt mycket tidigare än vad vi annars skulle ha gjort.
c) fick rejält med julstämning i stearinljusens sken.
d) uppskattar alla bekvämligheter så mycket mera nu. Och hemma i Västerbotten i vårt annars så kyliga 20-gradershus, känns det som rena tropikvärmen nu.

Julafton och nappavgiftning

Befinner mig sedan tre dagar cirka 40 mil hemifrån hos mina föräldrar. För en gångs skull gick det kanonbra att åka den långa resan med båda barnen! Otroligt skönt. I går hade vi kalas nummer 2 för Astrid, denna gång på hennes rätta 3-årsdag. Hon var överlycklig över alla presenter och hela den här helgen blir en orgie i paketöppning för henne...
Julaftonen har avlöpt smärtfritt för oss alla, men kanske något mindre smärtfritt för Astrid och Ylva som fick ta avsked av sina nappar. Tomten fick med sig dem och skulle ge dem till småbebisarna. Astrid var otroligt duktig, men vi har bearbetat henne länge inför detta trauma. För Ylva gick det sämre. I alla fall vid läggdags i kväll. Jag spenderade en och en halv timme med att trösta henne. Hon grät sig till sömn och upprepade töööttteeee med jämna mellanrum. Vik hädan din nappdemon tänkte jag och kämpade vidare. Hur kan en 18-månaders bli så beroende av en gummibit? Otäckt, och än mer viss blev jag över att vi fattat rätt beslut. Nu får vi ta några kämpiga nätter, sen är tuttpaniken över (den som infinner sig cirka 02.30 varje natt när man febrilt letar igenom sängkläder efter den förbannade nappen).
God jul alla vakna!

Dagens filosofiska: Religiöst återfall

Dagens filosofiska tanke:
Man kanske skulle ta och bli religiös ändå? Så här i jultider får man en aptitretare när det gäller kristendomen. Alla mysiga julsånger, O helga natt och så vidare ger ett magpirr som jag antar att religiösa personer har lättare tillgång till?
Jag har ju faktiskt ett förflutet som aktiv kristen, tro det eller ej! Jag gick söndagsskola fram till sjuårsåldern och bad både för mormors halta höna, den gropiga byvägen samt kvällsbön. Mina böner hörsammades faktiskt rätt ofta, men den jag aldrig fick gehör för var min bön om att omvända min mor och far till kristna troende människor. Nä, se det klarade Gud inte av. Så det hela slutade med att även jag kastade in handduken så småningom. Eller rättare sagt, någon form av tro har jag kvar, men den handlar mer om naturen, människors förmåga och att försöka att få ut så mycket av livet som möjligt innan hela spelet är över.
Men så här i jultider kan jag drabbas lite lätt av religiöst återfall. Det skulle vara så skönt att lägga över ansvaret för mitt liv i någon annans händer, om så bara för ett tag.

Kalas och filosofi

I dag hade vi kalas nr 1 här hemma för Astrid. Bästa med kalaset var att grannbarnen kom hit och lekte en stund. Astrid deklarerade att hon var "lite ledsen" efter att de gått hem. Maken och jag satsade på det som skull einmundigas och mindre på lek för barnen. Men en fiskdamm för barnen ordnande vi i alla fall. Sedan - när alla gått hem - hittade jag de bortglömda chokladbollarna i kylen... Vi det laget var både jag och Maken illamående av alla sötsaker, så vi frös in dem.
Astrid blåser ut ljusen i tårtan.


Ylva, grannflickan och Astrid i lekrummet.

Dagens filosofiska tanke:
Såg på Allt för Sverige i kväll där en av deltävlingarna bestod av att ro en gummibåt. Jag tänkte att det kan jag faktiskt göra även om jag inte är expert på det. Men varje gång jag ror en båt funderar jag på hur jag ska kunna ro effektivare. Åran längre ut i årtullen? Ska jag ha händerna bredvid varandra eller den ena ovanför den andra? Den här tanken fick mig då att konstatera att jag faktiskt tänker så om allt. Hur ska jag städa effektivast i dag, funkar dammsugningen bättre med den här vinkeln? Hur diskar jag glaset bäst, utsida först sedan insida, eller tvärtom? Vad jag än tar mig an har jag dessa tankar: Hur blir jag en bättre mor, journalist, fiskerensare, ryttare, medmänniska, toalettrengörare, motionär.....
Det är inte bara utvecklande, det är även frustrerande. För det betyder ju också att jag aldrig tycker att jag utför någonting tillräckligt bra. Det i sig är en stress. Tänk om man någon gång kunde tänka, Fan - det där kunde jag omöjligt ha gjort bättre. Det blev skitbra.
Nu har jag reflekterat över det och tänker följaktiligen göra som jag brukar: Jag ska bättra mig.

Vi avhandlar viktiga frågor

Gårdagen handlade helt om att köpa julklappar. Maken och jag for in till stan utan barn och shoppade loss, fick även med en ny skidjacka till mig i shoppingkassarna. Vi hann med en thailunch och en gofika med goda vänner på stan, helt utan barn! Det var längesedan, vi hann faktiskt prata med varandra.
I dag har vi förberett inför Astrids 3-års kalas i morgon. Maken gjorde tårtbottnar och jag bakade saffransbullar. Sedan åt vi gemensam lunch, vilket inte händer alltför ofta i det här hemmet. Då diskuterade vi den i vår familj ständigt återkommande frågan: Vilken sida av hårdbrödsmörgåsen är den rätta att breda smör på?

Astrid tycker att så mycket smör som möjligt är hela poängen och hävdar, liksom sin far, att den gropiga sidan är den enda rätta...


Så här ser min och Ylvas smörgås ut. Vi vill ha smöret på den mjöliga sidan, eftersom den skrovliga sidan annars känns obehaglig mot tungan. Självklart eller hur? För man kan ju inte breda smör på den gropiga sidan för att sedan vända smörsidan ner mot tungan... Jag hävdar å det bestämdaste att denna sida är den rätta att ha smöret på. (Som argument har jag att man brer på den platta sidan på tekakor också, så det så.)

Ljuva egentid

Än så länge är jag hemma på dagarna när mina barn är hos dagmamma. De går 12 timmar i veckan fördelat på sex timmar per gång. Hur bortskämd blir man inte på egentid tror ni? Jag lämnar vid nio på morgonen och hinner motionera, dricka kaffe och kolla lite på Malou, renovera, förbereda middagen, städa, duscha och kolla mail och blogga! Så nice! Men den 2 januari börjar jag att jobba igen, så då får jag nöja mig med den egentid jag får på jobbet - vilket inte heller är illa!
I och med flytten till denna lilla by så har vi fått fantastiska förutsättningar för våra barn. Vi har kämpat oss till en dagmamma i byn, och vilken dagmamma sen! Helt underbar ung tjej som våra flickor verkligen tycker om. Det är fantastiskt att få skola in sina barn bara femhundra meter från hemmet i en lugn miljö där de redan känner dagmamman. Våra flickor var först, men nu har två pojkar inskolats också. Allt går jättebra och de leker fint tillsammans alla fyra. Efterhand kommer det att droppa in fler barn hos dagmamman. Men jag ser mig som så lyckligt lottad som slipper stora förskoleklasser med spring och skrik och att skola in hos, för både mig och barnen, främmande människor.
Nu hoppas jag bara att vi får behålla skolan också i vår lilla by.

Det här är inte mitt öga, men väl en bild av fundus flavimaculatus. Det onormala är gula fläcken (den röda ringen) som det är ett ljusare område runt.

Luciakillen gjorde dagen grym

Att börja morgonen med luciafirande på skolan är inte helt dumt! Det känns som att det gjorde så att hela dagen blev mysig. Trodde först att det var ett traditionellt (läs tråkigt) firande med den sötaste, blonda, långhåriga tjejen som blivit vald till lucia. Men ack vad jag bedrog mig när någon berättade att lucian var en han. Så söt luciakille! Hela gänget, som är runt 8-9 år var så himla duktiga. Applåd till er!
Snabb lussefika innan jag tog storasyster i bilen och körde till BVC. Vi skulle på en extrakoll av hennes syn pga av min sjukdom. Mestadels för mina nerver. Astrid såg dock jättebra och verkar inte ha något synproblem ännu. Ytterligare en lättnad.
Bilade vidare till svärmor och svärfar där lillasyster var och blev bjuden på lunch där. Mycket trevligt, och framförallt bekvämt. Sen begav vi oss hem för två timmars sömn för mig och de två barnen. Det behövs verkligen eftersom vi alla är dunderförkylda.
Eftermiddagen gick i lekens tecken och kvällen i renoveringens. Just nu är det projekt måla element. Ett helvetesgöra vet alla som försökt. Vi har gamla vattenelement a la 50-tal. Att måla dem med de klassiska elementpenslarna är dödsdömt. Men i dag fick jag en genial idé! Jag tog en gammal avlagd barntandborste som jag brukar använda till att göra rent runt kranarna med och målade med den mellan elementlamellerna (eller vad man ska kalla det...). Det gick hur bra som helst. Elementfärgen jag använder flyter ut väldigt bra, så det blir kanon!
En annan sak som jag FORTFARANDE inte lärt mig är att målarfärg inte är spackel... Jag vet inte hur mycket jag ska behöva måla i mina dagar för att lära mig det. Minsta lilla ojämnhet måste spacklas eller slipas ner, färgen kommer inte att jämna ut det. Jag vet, men det går aldrig in i skallen.

Se så bra det går att måla med tandborste!

Lättad trots allt

Var till min ögonläkare i dag och fick lite mer besked. Hon kan inte säga med 100% säkerhet vad jag lider av, men tror det är fundus flavimaculatus även om vissa saker inte stämmer överens med vare sig den sjukdomen eller Stargardts. Hon har kontaktat övriga läkare på NUS som inte heller kan säga vad det är. Nu ska hon kolla med läkare i övriga Sverige och visa mina bilder för att få hjälp. Hon har aldrig stött på något i min ålder med dessa problem, däremot är det ganska vanligt bland äldre med åldersförändringar i gula fläcken.
Jag snörvlade en hel del hos läkaren i dag, och av och till var det som en Oprah Winfrey show.. Buhu jag kommer aldrig mer att kunna plocka svamp om höstarna, buhu vi måste flytta tillbaka till stan så att jag kan åka buss, buhu buhu.
Hon blev nog lite bekymrad, min läkare, för hon trodde att det kunde vara bra för mig att prata med någon i samma situation och uppmanade mig att kontakta Synskadades Riksförbund. Om svampplockningen tröstade hon mig med att jag kan ju plocka Karl-Johan istället för kantareller, för de stora kommer jag nog att kunna se. (Får nog ha maken till hjälp ändå så jag inte förgiftar hela familjen...:-))
Men det bästa beskedet var att jag aldrig kommer att bli helt blind, definitivt inte. Mitt perifera seende kommer att vara intakt och jag kommer att se rakt fram också, om än grumligt. Hur fort det här kommer att gå vet hon inte, men hon tror på en långsam progress. Jag håller också tummarna för det. Jag kommer inte att behöva ledsagare eller vit käpp, utan kommer att kunna orientera mig på egen hand. Sååå skönt.
Jag är lite orolig för att körkortet ska ryka snart. Vi bor ändå långt ute på landet och bussarna går typ två gånger per dag... Om jag inte får köra längre måste vi nog flytta. Men den dagen den sorgen. Än så länge funkar körningen och jag har bra läsförmåga.
På tal om läs- och körförmåga skrev jag på ett arbetskontrakt i dag. Nu är jag halvtidsanställd journalist, men krav på tillgång till egen bil. Jag berättade om min sjukdom, men personalchefens kommentar var: Ja, men man kan ju bli överkörd av en buss i morgon också, det där bryr vi oss inte om i dag.
Så jäkla skönt...
I alla fall väntar fler undersökningar. Jag ska kolla mörkerseendet och även någon slags EEG för att kontrollera ögonen. En sak är säker. Det finns inga operationer eller glasögon som kan rädda mig undan det här. Det jag kan hoppas på är stamcellsforskning där man precis har börjat testa lite på människor efter att faktiskt kunna förbättra synen i djurförsök.

Så mycket som händer och fötter och lite huvud

Tankarna far runt i skallen och jag motar dem genom att sysselsätta mig. Något som jag knappast behöver anstränga mig för att göra med två småbarn under tre år.
I dag höll jag på att bli tokig. Upp och göra frukost, få i barnen den, borsta runt 60 tänder (inklusive mina egna), klä på kläder, sen skynda på med ytterkläderna och ut i pulkbacken för att hinna komma ut innan det är dags att sova middag. Tvingar ännu en gång den äldsta att sova eftersom även jag måste få krascha en stund... Det hela slutar med att ettåringen vaknar först, sedan jag och en halvtimme senare treåringen som hävdat att hon inte allllllssss var trött.
Luncha, plocka saker, plocka ur diskmaskin, in med ny disk, förbereda middagen, bada barnen, fixa maten, duka fram och vips var klockan fem och maken kliver innanför dörren. Puh. Lämnar över till honom och slänger mig i soffan och betapetar en omgång.
När vi fått barnen i säng går jag direkt över från att vara småbarnsmor till hantverkare. Kliver i målarkläderna och går ner i källaren för att måla nya hyllan till köket. Arbetar mig sedan uppåt till entredörr och källardörr där dörrposterna ska målas vita (de var grå innan). När det är gjort börjar jag att målartvätta elementet i hallen. Tar bara halva för att jag ska hinna sätta mig en stund framför TV:n innan sänggående. Klockan är då 21.00 och jag är helt slut.
Ibland tänker jag att det är lika bra att köra på stenhårt, att jag jag får passa på medan jag kan se vad jag gör. Sen tänker jag att till vilken nytta, jag kanske inte kan njuta av att det blir vackert runt mig snart. Om jag inte längre kan se är det väl skit samma och dörrposten är grå eller vit? I alla fall för mig.
I dag var för övrigt en ganska bra dag. Fläcken i mitt synfält tog inte överhand, jag kunde se runt den utan att det blev för ansträngande. Skönt.

Delseger för byskolan

Oj vad vi bybor har kämpat för denna skola, och politikerna kämpar för att lägga ner den. Det är så det känns i alla fall..
I dag var vi runt 30 personer som satt med i kommunfullmäktige i kväll när flytten av byskolans årskurs 4-6 till centralorten skulle klubbas igenom. I två timmar debatterades frågan innan det voterades. Frågan återremitterades och ska beredas ytterligare. Nu måste vi kämpa för att hitta ekonomiska argument för skolans bevarande.
Vi vet alla att om mellanstadiet flyttas kommer föräldrar som bor mitt emellan byn och centralorten att sätta sina barn i centralortens skola, där de även kommer att gå högstadiet sedan. Det innebär att vi kommer att ha cirka 10 elever kvar på skolan fördelat på tre klasser. Då är det helt klart att skolan läggs ned. Jag och min man är inte redo att sätta våra barn att åka två mil med buss enkel väg som sjuåringar. Redan nu har vi börjat att fundera på vart vi ska flytta när/om beslutet klubbas igenom...
Det tragiska är att det inte är på grund av vikande elevunderlag som byskolan ska offras, utan på grund av vikande elevunderlag i centralortens skola, där man nu har en överkapacitet på lärare och vill fylla på med barn...

Den som lever får se...

Den som lever får se. Uttrycket används flitigt, och jag har kanske varit en av de flitigaste användarna. Men för ungefär sex veckor sedan började jag fundera över uttrycket. Då fick jag nämligen en diagnos hemskickad med posten. Jag har en ögonssjukdom som heter Fundus Flavimaculatus. Ingen mer information. Bara att jag skulle få en kallelse inom 3-4 veckor för att prata med min ögonläkare om "mina funderingar". Jag satte mig genast vid datorn och började googla. Det fanns i stort sett ingen information alls om sjukdomen, däremot fanns det information om Stargardts syndrom som verkar vara en snarlik, eller enligt vissa, identisk sjukdom.
Det var ingen rolig läsning.
Om flavimaculatus är som Stargardts kommer jag att förlora mitt centrala seende. Gradvis kommer synliga detaljer att försvinna ut mitt liv. Det här kan gå olika fort och påverka individer väldigt olika. Hur det kommer att påverka mig? Jag vet inte.
Jag kollade posten varje dag i fjorton dagar i förhoppning om en kallelse till min ögonläkare, men ingen kom. Däremot fick jag ett mail där hon hoppades på min förståelse eftersom hon enbart arbetar halvtid och mest utför operationer. Jag förstod. Trodde jag. Men tankarna gnager och det är så många frågor jag vill ha svar på. Hur länge kommer jag att kunna köra bil? Kommer jag att bli blind? Vilken hjälp finns att få så jag kan fortsätta att arbeta som journalist in i det längsta? Kommer mina barn att få sjukdomen?
Ett svar fick jag redan vid den första undersökningen. Det är gula fläcken som drabbats och det finns inget att göra något åt. Läkaren tittade mig intensivt i ögonen när hon sa det precis efter att ha tittat in i mina ögon med hjälp av en lins. Så jag förstod redan då att hon visste något som jag inte ville ta in.
Jag gjorde ytterligare en undersökning där jag fick veta att mina blodkärl i näthinnan läcker. Jag googlade även på det, och fick veta att det inte var positivt att ha "läckande skepp i ögat", som den urusla översättningen angav...
I ren och skär panik ringde jag till ögon i går ock krävde att få träffa min läkare så jag slipper googla mig till min livsdom. Sex veckor av analyserande, informationssökande och positivt tänkande orkade jag inte mer. Nu vill jag veta. På måndag ska jag dit. Den som lever får se.