Tankarna far runt i skallen och jag motar dem genom att sysselsätta mig. Något som jag knappast behöver anstränga mig för att göra med två småbarn under tre år.
I dag höll jag på att bli tokig. Upp och göra frukost, få i barnen den, borsta runt 60 tänder (inklusive mina egna), klä på kläder, sen skynda på med ytterkläderna och ut i pulkbacken för att hinna komma ut innan det är dags att sova middag. Tvingar ännu en gång den äldsta att sova eftersom även jag måste få krascha en stund... Det hela slutar med att ettåringen vaknar först, sedan jag och en halvtimme senare treåringen som hävdat att hon inte allllllssss var trött.
Luncha, plocka saker, plocka ur diskmaskin, in med ny disk, förbereda middagen, bada barnen, fixa maten, duka fram och vips var klockan fem och maken kliver innanför dörren. Puh. Lämnar över till honom och slänger mig i soffan och betapetar en omgång.
När vi fått barnen i säng går jag direkt över från att vara småbarnsmor till hantverkare. Kliver i målarkläderna och går ner i källaren för att måla nya hyllan till köket. Arbetar mig sedan uppåt till entredörr och källardörr där dörrposterna ska målas vita (de var grå innan). När det är gjort börjar jag att målartvätta elementet i hallen. Tar bara halva för att jag ska hinna sätta mig en stund framför TV:n innan sänggående. Klockan är då 21.00 och jag är helt slut.
Ibland tänker jag att det är lika bra att köra på stenhårt, att jag jag får passa på medan jag kan se vad jag gör. Sen tänker jag att till vilken nytta, jag kanske inte kan njuta av att det blir vackert runt mig snart. Om jag inte längre kan se är det väl skit samma och dörrposten är grå eller vit? I alla fall för mig.
I dag var för övrigt en ganska bra dag. Fläcken i mitt synfält tog inte överhand, jag kunde se runt den utan att det blev för ansträngande. Skönt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar